Rimligtvis är en sådan intensiv övervakning byggd på stark grund. Njae, inte nödvändigtvis. Det saknas entydiga bevis för att övervakning minskar brottsligheten, vilket oftast anges som syftet med kamerorna.

Brottsförebyggande rådet, Brå, skriver i en forskningsgenomgång av 44 internationella studier att även om bilinbrotten minskade så mycket som 16 procent vid filmning av p-hus ”hade systemet små och icke signifikanta effekter” i andra miljöer.

I ljuset av detta kan det förefalla märkligt att Datainspektionen nyligen godkänt en branschöverenskommelse mellan privata och kommunala värdar samt Hyresgästföreningen som tillåter kameraövervakning i flerbostadshus. Låt vara att godkännandet innehåller flera inskränkningar. I till exempel p-hus, tvättstugor och soprum är kraven lägre än i entréer och hissar.

I överenskommelsen står att övervakning leder till att människors ”allmänna känsla av frihet” minskar. Den personliga integriteten får inte kränkas, men om det finns ”ett godtagbart syfte” kan kameror ändå få förekomma.

Dock måste det finnas en proportionalitet mellan övervakningen och det problem man vill komma åt. Det ska vara tydligt vilket problemet är, när och var det inträffar och vilken omfattning det har. Och om dessa saker är för handen ska ändå alla andra lösningar ha prövats; byte av larm och lås eller rondering med väktare anges som exempel.

Syftet med övervakningen ska vara att förhindra olyckor och förebygga brott. Hur en kamera kan förhindra att en olycka inträffar är svårt att förstå.

Men möjligen skulle övervakningen kunna förhindra brott. Tanken är att den som planerar att begå ett brott ska avhålla sig från den verksamheten om det finns en risk att fångas på film. Och det fungerar tydligen. I garage. Men enligt Brå alltså inte på andra platser.

Därmed skulle hela överenskommelsen falla. Om kameror inte förebygger brott (eller förhindrar olyckor) är de inte tillåtna. Om dessutom inte alla andra möjligheter är uttömda får de inte heller förekomma.

Vad blir då kvar? Tvättstugorna och vindarna förstås. Och cykelparkeringarna. Och parkeringsplatserna. Det duger gott. För om ”den registrerade personens integritet alltid måste iakttas” finns det inget utrymme för kameror i entréer och trapphus.

Å andra sidan skriver Brå att ”allt som får människor att trivas och vistas i området kan förebygga brott”. Bättre med blommor än kameror möjligen.

CHRISTIAN LACOTTE