Skriv ut

Ny gemenskap i gammalt kollektivhus

Irene Gustafsson, i dag 91 år. Foto: Ulrika Majstrovic Hansén
Ett kollektivhus i Alva Myrdal-anda byggdes i Majorna på 1960-talet. I huset fanns värdinnor som gick bank-ärenden eller vattnade blommor åt hyresgästerna när de var bortresta. En av dem, i dag 91-åriga Irene Gustafsson, bor kvar i huset som nu åter blivit kollektivhus – fast i ny tappning.

Alva Myrdals tankar om kollektivhus

 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten och diplomaten Alva Myrdal (1902-1986) arbetade, tillsammans med andra funktionalister, för att frigöra kvinnor från hemarbete.

 

Hennes kollektivhusidé, med barnstuga och restaurang i husets bottenvåning och mathissar upp i lägenheterna, lanserades för att kvinnor skulle kunna förvärvsarbeta och engagera sig i samhällsfrågor.



Mix av äldre och yngre

 

"Vi är glada om hälften går med" 

 

Tidigare artikel om kollektivhus 

 

"Kollektivhus är högmodernt"


2010-12-22

 

Det är tidig förmiddag i Göteborg och frosten har inte riktigt släppt taget om grässtråna mellan spårvagnsspåren på Karl Johansgatan i stadsdelen Majorna.

 

För att komma in till kommunägda Bostadsbolagets hus i Majviken, som bolaget döpte området till då det byggdes, behövs en kod eller en person att ringa till via porttelefonen vid den höga grinden. Väl inne breder en långsmal trädgård ut sig, komplett med pergola och murad grill.

 

Entréhallen till Majvikens 300 lägenheter har en reception, en soffgrupp och mattor på stengolvet. Det för tankarna till en hotellobby snarare än en hyreshusentré.

 

Bofast visas in av Åsa Gustavsson, som är värd i Bostadsbolagets nylanserade typ av hyreshusboende som de kallar Next step living.

 

Huset, som en gång var ett traditionellt kollektivhus, har de senaste 25 åren varit ett helt vanligt hyreshus. Nu har det till stora delar renoverats och åter blivit kollektivhus.

 

– Men huset ska vara ett boende för alla. Ingen är tvungen att engagera sig. Här kan man bo och inte ta del i gemensamma aktiviteter om man inte vill. Eller bara ta del av gym, bastu och de tjänster man vill ha, säger Åsa Gustavsson.

 

Det vankas elvakaffe om en kort stund och det är redan framdukat i ”det gemensamma vardagsrummet”. In skrider en dam med lika värdig som självklar elegans. Det är Irene Gustafsson, som var värdinna i det tidigare kollektivhuset.

 

– Det här med att försöka skapa en gemenskap i huset är lika nu som förr. Men nu är det ju mycket modernare och finare. Det är en fröjd att komma in här nu, svarar Irene Gustafsson.

 

Då, liksom nu, var boendet i Majviken främst tänkt för hushåll utan barn. Den största anledningen till det är att huset består av nästan enbart en- och tvårummare.

 

Om ett par väntade barn erbjöds de annan lägenhet inom bostadsbolagets bestånd. Irene Gustafsson, som själv hade utflugna barn, hade inget emot det.

 

– Att det inte finns barn i huset har jag aldrig saknat. Och det var olämpligt med barn med den hårt trafikerade Oscarsleden på ena sidan om huset och Karl Johansgatan på den andra, säger hon.

 

Kollektivhuset i Majviken byggdes på 1960-talet, i flera etapper. Tjänster som städning, tvätt och bank-ärenden kunde beställas av de anställda värdinnorna.

I huset fanns också en restaurang där middagen betalades med matkuponger som bostadsbolaget subventionerade. Den var till främst för hyresgästerna, men även öppen för allmänheten.

 

I en broschyr som finns kvar från den tiden kan man läsa att lägenheter med minst två rum fick restaurangcheckar för 120 kronor, som hyresgästerna betalade 96 kronor för. Mindre lägenheter fick hålla tillgodo med checkar för 80 kronor. De som önskade kunde få maten uppskickad till bostaden.

 

– Vi hade också en liten butik där hyresgästerna kunde köpa cigaretter, smörgåsar och godis, berättar Irene Gustafsson.

 

I butiken kunde matkupongerna användas som betalning.

 

Irene Gustafsson och maken Carl-Otto flyttade till Karl Johansgatan i Majorna 1968. Sex år senare anställdes hon som en av två deltidsarbetande värdinnor i kollektivhuset. Carl-Otto var vicevärd.

 

En del av tjänsterna utförde värdinnorna själva, som blomvattning och bankärenden. Andra tjänster, till exempel fönsterputsning och tvätt, förmedlade de till tillfälligt anlitad hjälp utanför huset.

 

– Blomstervattningen kostade en krona för varje besök, vare sig de hade en blomma eller femtio växter, minns Irene Gustafsson.

 

Värdinnorna hade också hand om uthyrningen av husets gemensamma gästlägenhet. Den kunde hyras av de boende i huset, men även av andra hyresgäster inom bostadsbolaget.

 

Irene Gustafsson minns speciellt en incident med lägenheten.

 

– En man som utgav sig för att vara tandläkare hyrde lägenheten. Och han frågade om han kunde bli serverad te. Jag svarade att det fanns pentry i lägenheten. På morgonen var han försvunnen. Utan att ha betalt. Och jag letade, men någon tandläkare med det namnet fanns inte.

 

I dag skrivs det avtal för övernattningarna i lägenheten och betalningen läggs på hyran för den hyresgäst vars gäst bor över.

 

Irene Gustafsson arbetade i kollektivhuset fram till 1984, då hon gick i pension. Hon berättar att det successivt blev mindre att göra under hennes knappa tio år i tjänsten och efter att hon slutat fanns bara en värdinna kvar, anställd på deltid.

Så småningom beslöts att huset skull bli som vilket hyreshus som helst. Och hyrorna sänktes med den summa som matkupongerna kostat.

 

– Numera är människor mer begivna på att köpa tjänster, men då var det mest ungkarlarna som utnyttjade dem, säger Irene Gustafsson.

 

Många av aktiviteterna i huset arrangerades i samarbete med den lokala hyresgästförening som fanns för de 300 lägenheterna i Majviken.

 

Barbro Richtoff, som också bor kvar i huset, var en av dem som blev engagerad i föreningen på 1980-talet, efter att ha bott några år i huset. Både hon och Irene Gustafsson satt med i styrelsen.

 

I hyresgästföreningens regi arrangerades bomöten för samtliga hyresgäster, samrådsmöten med bostadsbolaget, diverse bussresor och fester.

 

– Vi arrangerade julfester och dukade upp till kräftskiva i entrén. Och så ordnade vi onsdagskaffe. Irene blev automatiskt värdinna, berättar Barbro Richtoff.

 

Aktiviteterna kostade inte hyresgästerna något utöver avgiften till hyresgästföreningen (förutom onsdagskaffet med smörgås, som betingade ett pris av tio kronor). Irene Gustafsson höll också i kurser i sömnad och porslinsmålning på ideell basis.

När Irene Gustafsson och Barbro Richtoff gick ur styrelsen efter 25–30 år fanns ingen som ville ta över och föreningen i huset upphörde.

 

Onsdagsfikat var det dock många hyresgäster som ville fortsätta med. Så det blev en knytisvariant – ända fram tills för ett och ett halvt år sedan då Bostadsbolaget skulle påbörja ombyggnaden av lokalerna enligt det nya konceptet.

 

Både Barbro Richtoff och Irene Gustafsson verkar roade av att uppliva gamla minnen och Irene drar paralleller mellan hur det var i huset förr och hur det är nu.

 

– Jag hade ungefär samma uppgift som Åsa har i dag, men vi skötte även tvättinlämning och mer praktiska saker, som bankärenden.

 

Hon känner igen sig i Åsa Gustavsson beskrivning av att det är mellan 40 och 50 personer som är aktiva av de 300 hushållen i huset, än så länge i alla fall.

 

– När det ordnas någonting är det alltid samma personer som kommer. Det var likadant förr, säger Irene Gustafsson. 

 

EVA BLOMBERG