DAVID BATRA   Yrke: Komiker   Född: Lund, 1972   Lyssnar på: Radions P1   Läser: Shantaram av australiensiske författaren Gregory David Roberts   Favoritkomiker: Woody Allen Inspiration: ”Brukar åka till USA och England och kolla stand-up-comediens”.

2010-02-23

Ett välordnat radhusområde i Lund, stökiga studentkorridorer i USA och bullbjudande grannar i Stockholm är trappsteg i hans privata bostadskarriär.

– Min drömgranne är ärligt talat någon jag inte märker så mycket. Jag vill nog ha det ganska anonymt, säger David Batra, när vi träffas på hans produktionsbolags kontor mitt i Stockholm.

Efter lite betänketid lägger han till:

– Anonymt, men ändå respektfullt. Det är så klart skönt att vid behov kunna be om hjälp...

Folks sätt att kommunicera med anonyma meddelanden och lappar har alltid intresserat David Batra. Den första boken döptes till ”Vän av ordning” och speglade vårt mer eller mindre genomtänkta sätt att utrycka oss på i tidningarnas insändarspalter.

”Den som inte tar bort luddet ska dö” är den något mer dramatiska titeln på den andra boken. Där redovisar David Batra i bokform och kommenterar lappar och anslag insamlade av honom själv och människor i hans omgivning.

Nu är det tänkt att bli en tredje bok om spontant i skrift fly förbannade, giftiga och ledsna meddelanden från störda grannar och mordbenägna tvättstugeanvändare. I svenska flerbostadshus och på andra ställen där vi människor tvingas dela vår tillvaro, våra vanor och ovanor med andra.

David Batras lappintresse föddes i början på 1980-talet, i den där  socialt sett ganska blandade förorten utanför Lund med både radhus och stora hyreskomplex.

– Det var en bra uppväxt. Inga bilar och ett jättestort område där du  kunde cykla fritt och bli utsläppt i tidig ålder och träffa kompisar. Det var en väldig frihet.

Hur har den miljön präglat dig?

– På det sättet att jag vill ge mina egna barn samma känsla. Lite större  frihet, utan övervakning, svarar den rätt nyblivna familjefadern David Batra.

Men själv var han inte bara ute och cyklade och träffade kompisar. En dag satt tioåringen David ensam hemma i radhuskällaren och bläddrade i brorsans MAD-tidningar. Ur en bilaga trillade det plötsligt ut klisterlappar med texter typ ”Se upp! Dörrhandtaget är strömförande på grund av felkopplad fastighetsel”, eller, ”Älskling, gå inte in, giftormen är lös igen”.
 

Enorm roligt! tyckte David – och snodde brorsans klisterlappar. Kära lappar med lustifikationer som med tiden och med egna flyttlass slarvades bort.

Med ”viss saknad”, konstaterar han nu långt efteråt i förordet till ”Den som inte tar bort luddet ska dö”. Men det var så det började.

– Sedan dess har jag alltid haft ett brinnande intresse för folks sätt att kommunicera med anonyma lappar. Jag har gått och samlat, lite i smyg så där.

Från förorten flyttade familjen Batra till en ståndsmässig sekelskiftesvåning inne i Lund. Med domkyrka och universitet som problemfria grannar på bekvämt avstånd.

Lite besvärligare blev det när det var dags för första boendet på egen hand. En stökig studentkorridor med förstaårsstudenter i form amerikanska killar i 20-årsåldern på det lilla statliga amerikanska universitetet Slippery Rock University of Pennsylvania.

– Det var ju bara killar där, 19–20 stycken....och ett jävla liv! Det var som att bo på kollo med golf och baseball i korridoren hela nätterna. Jag kände mig som en pappa på stan, ungefär.

Här hade det väl knappast hjälpt med en arg lapp. David Batra har förresten aldrig själv satt upp några ilskna meddelanden adresserade till störande element i omgivningen.

– Jag är nog, tyvärr, en sådan som knyter näven i byxfickan och vill framstå som att jag står över sådana som klagar på oljud, som en arg pensionär. Man vill framstå som tolerant.

Är du inte det då?

– Absolut inte! Men så länge det går vill man ju hålla skenet uppe...

THOMAS ANDERSSON

Detta är en förkortad version av intervjun med David Batra. Läs hela artikeln i Bofast 2/2010!