2010-06-07
Ingen vet egentligen hur många reliningföretag det finns. Trots att det är en växande bransch som får alltmer uppmärksamhet. Metoden att renovera rör i fastigheter genom att klä in dem i plast beskrivs ömsom som lurendrejeri, ömsom som det bästa som hänt hyresgästerna sedan vattenklosetten, eftersom de slipper byggdamm, uppbilade golv och långa tider med avstängda vattenkranar. – Jag har ingen uppfattning om hur många företag som sysslar med relining. Det poppar ju i princip upp nya varje dag, och andra försvinner, säger Lars Sandström, kontaktperson för Branschföreningen för relining i fastigheter, Brif, som är kopplad till Sveriges Byggindustrier.
– Men kom igen om ett halvår, då har vi nog bättre koll.
Brifs ordförande Asbjörn Austlid, som även är vd i det största reliningbolaget, Proline, tror att det finns mellan 30 och 40 bolag som har relining i fastigheter som huvudsyssla. Men hur många småbolag som kan finnas har han ingen aning om.
En sökning på Eniros gula sidor ger träffar på 53 reliningföretag, med nästan dubbelt så många kontor.
Markus Ström, marknadschef på Nordic Relining, tror att det finns ungefär hundra företag som sysslar med relining. Den bedömningen delar han med flera andra branschaktörer, som också nämner siffran 90–100 företag.
Men det kan också vara betydligt fler.
– I varenda liten stad finns det ju någon som håller på med relining. Men många gör ju annat också; bygger om badrum, byter köksluckor eller sysslar med rör i vägar, säger reliningkonsulten Stefan Eurén.
Det finns också en stor grupp konsulter som försörjer sig på att ge reliningråd till bostadsrättsföreningar och fastighetsägare – ”en jävla massa”, enligt Lars Sandström.
En något mer precis numerär uppskattning är att det finns ett tjugotal konsulter bara i Stockholmsområdet.
Asbjörn Austlid uppskattar att det relinas rör i fastigheter för omkring en halv miljard kronor om året. Men sannolikt är det mycket mer. Bara de 16 största företagen omsätter 550 miljoner kronor om året. Antagligen plastas det in rör för över 700 miljoner kronor om året. Och de flesta företag växer fort. Omsättningen för de större företagen har de senaste åren ökat med mellan tio och sextio procent varje år. Ändå är relining fortfarande en lillebror jämfört med rörmokarbrorsan, som byter rören på traditionellt sätt. Rolf Kling på branschorganisationen VVS-Företagarna uppskattar att det byts stammar för uppåt tre miljarder kronor om året. I princip finns en handfull större reliningföretag, vilket i det här fallet betyder fler än 60 anställda, en något större grupp medelstora företag och sedan en mycket stor grupp småföretag på max tre–fyra anställda.
Man kan dela in branschen på flera sätt. Antingen efter vilken sorts plast de använder: polyesterplast, tvåkomponentsepoxi eller enkomponentsepoxi.
Eller efter vilken metod företagen använder: insprutning av lös plastmassa eller plastimpregnerad strumpa. Där finns förstås även undergrupper, till exempel strumpor med och utan söm.
Eller efter vad de relinar. De allra flesta företag renoverar avloppsrör. Bara två företag, Nordic Relining och HWQ, ägnar sig åt relining av dricksvattenrör.
Sedan finns också en hel kader företag som renoverar rör i marken, under gator och vägar. Men det anses vara en bransch för sig, med en annan intresseorganisation, annan kultur, fler år på nacken och andra begrepp. Fast flera av företagen renoverar rör både under mark och inne i hus.
Somliga gör en helt annan indelning av branschen: företag som är bra på tekniken och hantverket, och företag som är bra på att sälja. Inga företag sägs enligt dessa indelare vara bra på bägge. Denna kategorisering hänger samman med en annan teori: att det varit så lätt att tjäna pengar att branschen dragit till sig lycksökare. Och lönsamheten är god. Studerar man reliningföretagens årsredovisningar och nyckeltal framgår att soliditeten (en sorts finansiell styrkemätare, se ruta här intill) generellt är mycket hög, ofta mellan 40 och 80 procent. De stora byggbolagen har som en jämförelse en soliditet på 10–25 procent.
Reliningvinsterna är också ofta höga, med vinstmarginaler kring 10–20 procent – och då räknas detta på nettovinsten, när vissa bolag redan skickat iväg flera miljoner till ett moderbolag.
Många förklarar denna goda lönsamhet med reliningföretagens låga materialkostnader. Vissa av plasterna kan köpas hinkvis för 100–150 kronor kilot. För att renovera en stam i ett trevåningshus kan det gå åt runt fem kilo plast. Utrustningen kan för somliga system köpas till en engångskostnad på under 20 000 kronor på vilket byggvaruhus som helst. Och personalkostnaden uppges vara låg: relining går fort och lönerna för dem som utför arbetet sägs vara låga. För kunden kan reliningen sedan kosta uppåt 30–40 000 kronor per badrum. Därmed torde vinstmarginalerna bli goda.
En annan förklaring till reliningbranschens snabba framväxt är de erkänt höga marknadsföringskunskaperna. – Reliningföretagen har varit väldigt duktiga på att informera potentiella kunder om vilken nytta företagen kan göra, medan de traditionella renoveringsföretagen mest har svarat på förfrågningar. Vvs-företagarna har ju inte alls jobbat med marknadsföring på samma sätt. Vi lever på marknaden, men de skapar en marknad, säger Rolf Kling. Varför är då inte de stora byggbolagen med och delar på den lönsamma reliningkakan? Kanske för att det har ansetts lite finare att bygga nytt än att renovera. Och dessutom enklare och mer förutsägbart. Inte heller behövs det någon kunskap om hur man hanterar kvarboende hyresgäster.
Men nu har byggbolagen börjat få upp ögonen för renoveringsmarknaden. En offentlig hemlighet i reliningbranschen är byggjätten NCC:s strävanden att börja relina dricksvattenledningar – som ännu inte krönts med framgång.
Så hur har denna lönsamma bransch då vuxit fram? I relining-begynnelsen var Uppfinnarna. Kluriga herrar som tyckte att man borde kunna renovera badrum på ett fiffigare sätt. Först ut på den svenska hussidan var ingenjören Bror Eklund, som arbetat i vvs-branschen sedan 1960-talet, både som entreprenör, konstruktör och konsult. Avloppsrören borde kunna renoveras utan att de boende behövde flytta ut och till en lägre kostnad än att byta ut rören, ansåg han.
1990 började han anpassa verktyg och maskiner för att rengöra, belägga och inspektera ledningarna. Sedan gällde det att välja ett lämpligt material. Det fanns olika plaster som använts för olika sorters beläggningar sedan 70-talet, men inte för de vindlande rören i bostadshus.
Han valde så småningom en elastisk epoxiplast. Detta blev Dakki-metoden, med ett diskborst-liknande huvud som snurrande smetar ut plasten på rörets insida. Den första att prova metoden i större skala blev det allmännyttiga bostadsföretaget i Habo, som renoverade 50 lägenheter på detta vis 1992.
Företaget Dakki har fortfarande patent på denna metod, och omsätter 22 miljoner kronor om året.
Näste ingenjör ut på reliningbanan är Sten Edström, då anställd på K-konsult i Gävle. 1989 får han höra siffror på hur många miljarder det skulle kosta att renovera alla badrum i miljonprogrammet och tankarna börjar snurra. Som båtentusiast undrar han om inte den polyesterplast, som används för att bygga och laga båtar, också skulle kunna användas för att täta rör. Han blir enligt egen utsago besatt av tanken att hitta en lösning. Fem år senare är metoden klar. Företaget Svensk Rörinfodring bildas, med hjälp av Nutek-lån och ihopskrapade privata medel. 1995 får Svensk Rörinfodring sitt första uppdrag och året därpå ett patent. Tillväxten börjar.
Men det finns fler som tror på tekniken. 1998 grundar Göteborgsföretagaren Pelle Wallentheim Svensk Rörinfodring i Väst AB och börjar renovera rör med samma polyesterplast.
Samma år byter Sten Edström namn på sitt företag, från Svensk Rörinfodring till Proline.
Svensk Rörinfodring i Väst och Proline tecknar ett licensavtal om att Göteborgsföretaget får relina rör med vissa patent som ägs av Proline.
Proline expanderar kraftigt och öppnar kontor i flera nya städer varje år. 2000 genomförs en nyemission och industrikoncernen Atle köper 28 procent av aktierna.
Men Proline expanderar med otillbörligt aggressiva metoder, menar Svensk Rörinfodring i Väst (SRV) och anmäler 2004 Proline till marknadsdomstolen. I domen som faller två år senare står en föga smickrande historia om förtal och fula metoder att läsa.
Rörinfodrarna i väst tycker nu att de betalt licenspengar i onödan i flera år. De anlitar patentexperter och menar att Proline lurats när de hävdat ensamrätt till metoden. Sten Edström hade egentligen bara köpt sin första utrustning från ett annat företag, som sålt produkter för sprutning av färg sedan 70-talet, menar SRV. Det enda han gjorde var att anpassa munstycket lite så att det passade i mindre rör.
Så när licensavtalet går ut fortsätter SRV att renovera ändå. En patentstrid brakar loss. I stället för affärspartners är företagen nu blodiga konkurrenter.
Proline svarar med att skicka brev till SRV:s kunder och råder dem att avsluta allt samarbete för att ”undvika en besvärlig situation”. ”Vi förväntar oss att du inte låter dig utnyttjas för någon oseriös plagiatverksamhet,” skriver Proline också.
För allmännyttiga Bostäder i Borås berättar Proline att man helt enkelt tar över SRV:s verksamhet och den pågående renoveringen. Också i tidningsannonser skriver Proline att företaget tar över SRV:s verksamhet. Och företrädare för bostadsrättsföreningar hotas med rättsliga åtgärder om de anlitar SRV.
Proline förnekar hot och har andra förklaringar till sitt agerande. Men marknadsdomstolen kommer fram till att kunderna verkligen har känt sig hotade, eftersom de förmått SRV att utfärda garantier om att hålla kunderna skadeslösa från krav från Proline.
Prolines patent visar sig bestå av tre detaljer i utrustningen: utformningen av munstycket, upphängningshylsorna och vilket håll munstycket snurrar åt.
Så SRV använder, åtminstone enligt dem själva, ett annat munstycke.
Marknadsdomstolen förbjuder i början av 2006 Proline att besöka, ringa eller skriva till någon av SRV:s kunder och hota med rättsliga eller andra åtgärder. Proline förbjuds också att sprida påståenden om att SRV, eller deras kunder, skulle göra intrång i av Proline ägda rättigheter. Dessutom förbjuds Proline att sprida andra misskrediterande påståenden om SRV. Bryter Proline mot något av förbuden ska de böta 500 000 kronor.
Samtidigt fortsätter bägge företagen att växa i rekordfart.Pelle Wallentheim droppar tillägget ”i Väst” i företagsnamnet och börjar expandera utanför sin region.Proline gör ordentliga vinster och tar sig flera år i rad in på Dagens Industris gasell-lista över snabbväxande företag, liksom på konsultbolaget Ahrens Tillväxtlista (dit tillväxt-wannabees får anmäla sig själva).
I Gävletidningarna beskrivs bygdens företagarson i stolta ordalag: ”succé”, ”globalt segertåg” och ”mannen som förändrade rörbranschen” är vanliga ordvändningar.
2007 vinner Sten Edström Swedbanks företagar-pris – och säljer Proline till finansmannen Carl Bennet.
2008 tar sig även Svensk Rörinfodring in på Tillväxtlistan (där kriterierna är att företaget ska vara lönsamt, ha minst 60 anställda och haft i snitt 25 procents tillväxt de senaste sju åren).
Ändå fortsätter kampen mellan de två bolagen. När Svensk Rörinfodring förlorar en upphandling i Halmstad till Proline begär de överprövning, för brott mot lagen om offentlig upphandling. Svensk Rörinfodring menar att Proline inte uppfyllde upphandlingskravet på minst 50 års livslängd på de nya rören – och att Svensk Rörinfodring själv kunnat lägga ett lägre bud om de vetat att det inte var så noga med kraven.
Länsrätten kommer fram till att upphandlingen behöver göras om, och hittar dessutom själv andra brister i upphandlingen. Kommunägda Halmstads Fastighets AB, som inte vill göra om upphandlingen, överklagar. Ärendet går via kammarrätten ända upp till regeringsrätten, som avslår HFAB:s överklagande, eftersom Prolines vinnande anbud inte anses uppfylla kraven.
Pelle Wallentheim har inte direkt suttit och rullat tummarna nere på Sveriges så kallade framsida. Han har nu en hel liten koncern, där Svensk Rörinfodring ingår som ett av sex bolag. Med Lars Ranäng (ordförande i fotbollsklubben Örgryte och under 90-talet vd på Familjebostäder i Göteborg) på ordförandeposten i Svensk Rörinfodring har bolaget också en förbindelse med både beställarledet och fotbollsdiggarna. Och i år har rörinfodrarna från väst trängt ända in i huvudstaden, när ett Stockholmskontor öppnades – med den yngre Magnus Ranäng som ansvarig.Svensk Rörinfodring omsätter närmare 80 miljoner kronor om året och gjorde förra året en vinst på nästan fem miljoner efter finansnetto. Det mesta av de pengarna fördes sedan som koncernbidrag till moderbolaget WBF Invest.
WBF Invest förde sedan över drygt fem miljoner kronor till dotterbolaget Tubus System International, som försöker ta sig in på den tyska marknaden och behöver pengar till marknadsföring, licenser och utrustning.
Men WBF Invest hade ändå råd att ge fem miljoner kronor i utdelning till aktieägarna – och Svensk Rörinfodring lämnade ytterligare fyra miljoner i utdelning.
Pelle Wallentheim tjänade häromåret 4,5 miljoner kronor, om man lägger ihop inkomst av tjänst och aktieutdelningar.
Och det verkar också bli slantar över för passionen att köra rallybilar. Han har tävlat över hela världen och körde för två år sedan i Dakarrallyt – som bevakas av tusen journalister och tv-sänds i 189 länder. Här blev namnet Tubus Racing team väl exponerat.
Men få i reliningbranschen lär komma i närheten av storleken på Sten Edströms kassakista. De privata medel han skrapade ihop för 16 år sedan för att starta föregångaren till Proline får nog anses ha gett bra avkastning. Häromåret deklarerade han en sammanräknad inkomst på 99,7 miljoner kronor för året innan. Det orsakade viss uppståndelse när Aftonbladet och Gävlepressen då omskrev honom som den som tjänade mest i länet. Fast det är inte alla som tjänar pengar. Det lilla uppstickarbolaget HWQ gjorde ordentliga förluster de första åren. De satsade i stället på att prova fram en ny plast och en ny metod, som tål betydligt högre temperaturer än sina föregångare. HWQ startades för några år sedan av Stefan Håkansson, tidigare projektledare på Nordic Relining, och en kollega. Separationen blev inte smärtfri. Nordic Relining, som dittills varit det enda företaget i Sverige som renoverat dricksvattenledningar, hävdade ensamrätt till detta och försökte hejda HWQ:s inträde på marknaden med hjälp av advokater, påtryckningar, skadeståndshot och telefonsamtal till leverantörer.
– Vi fick också anlita advokathjälp, det var jobbigt att börja sitt nya bolag med det, fast till slut blev vi friade på de 13 punkter som de försökte stämma oss på, säger Stefan Håkansson, nu vd på HWQ.
Men nu är orderböckerna fulla och de har gått från två till sju anställda. HWQ har också ett stort utvecklingsprojekt på gång tillsammans med Vattenfall, där en specialanpassad variant av HWQ:s nya plast skulle användas för att relina fjärrvärmerör – vilket om det faller väl ut skulle öppna en ny gigantisk marknad för reliningen.
Ett annat företag som satsar på forskning och utveckling är det danskägda Aarsleff Rörteknik, som förra året gick ihop med det förlusttyngda infodringsföretaget Sacrab Installation. Många beskriver Aarsleffs inträde på den svenska reliningmarknaden som en välsignelse för hela branschen. Det ingenjörstäta bolaget har ett moderbolag med stora resurser i ryggen och eget forskningslaboratorium. – Aarsleff kommer att höja ribban för alla reliningföretag, som då måste hänga med i utvecklingen för att kunna konkurrera. Då kan man inte längre använda sig av 20 år gammal teknik, tror Stefan Håkansson. Moderbolaget Per Aarsleff A/S är världens näst största företag inom schaktfri ledningsrenovering – som relining kallas när rören ligger under gatan – men sysslar även med en hel del annan ingenjörskonst och omsatte förra året 5 miljarder danska kronor.
Företaget startades i liten skala av ingenjören Per Aarsleff som i slutet av 40-talet köpte en grävmaskin och öppnade ett eget brunkolsfält. De största tillväxtsprången tog bolaget under oljekrisen, liksom när man medverkade i bygget av Öresundsbron.
Mot denna historia av stämningar och hårda ord förstår man att det var en stor sak när tolv företag förra året bestämde sig för att gå samman i en gemensam förening, och samarbeta för att utveckla kvaliteten på arbetet i branschen. Föreningen har också anslutit sig till Byggindustriernas etiska regler, som bland annat stipulerar att företagen inte får tala illa om varandra. Fast så sent som i början av året träffades en förlikning i en ny patentstrid. Det var Dakki som stämt företaget Röranalys för patentintrång. Efter en dom i Stockholms tingsrätt gick Röranalys med på att betala 1,1 miljoner kronor till Dakki.
– Vi ska gå vidare och stämma fler företag som vi anser gör intrång i vårt patent, men först måste vi ha ordentligt på fötterna, så det är inte klart riktigt än, säger Dakkis marknadschef Johan Gembel.
Och Prolines vd beskrivs av flera branschaktörer som en Machiavelli-liknande gestalt, som styr och ställer med resten av branschen, utnyttjar de andra intet ont anande företagen för sina egna syften och har hemliga möten med den inre hårda kärnan av reliningföreningen Brif, som sägs bestå av främst Proline, Nordic Relining och Dakki.
Enligt Asbjörn Austlid själv hålls definitivt inga hemliga möten.
– Det är inte min uppfattning. Alla möten är öppet redovisade i styrelsen. Och det är ju medlemmarna som väljer styrelsen, säger han.
Inte heller styr han och ställer eller utnyttjar de andra företagen.
– Det hoppas jag verkligen inte att de tycker.
Hur ser då reliningbranschen ut om tio år?
Stefan Håkansson, vd på HWQ, tror att det finns färre bolag, men som är mer etablerade. Han spår att reliningföretagen börjar samarbeta mer med rör-mokarsidan och det blir vanligare med en kombination av stambyte och relining i samma renovering. – Det blir ju mer och mer så redan nu. Det behöver inte vara vi mot dom längre. Han tror också att reliningmetoderna kommer att förbättras allt mer – och att reliningen i samma takt blir en mer accepterad metod.
– De senaste två åren har reliningbranschen utvecklats mer än under hela senaste decenniet, menar han.
Och Stefan Håkansson ser egentligen inget tak för hur många nya områden som reliningen kan sträcka sina grenar till.
– Det finns ju rör överallt. Hela infrastrukturen under gatorna är ju uppbyggd av rör. I industrierna transporteras kyla i rör. I livsmedelsindustrin, i medicintillverkningen, i kärnkraftverk, överallt finns rör, säger han.
– Vi har till exempel fått förfrågningar om att relina sprinklersystem ute på oljeplattformarna, eftersom saltvattnet man måste använda fräter så otroligt på materialet.
Lars Sandström på Brif tror att det om ett par år kommer att vara lättare för köparna att jämföra metoder.– I dag är det svårt att få en vederhäftig information. Men ju mer seriöst vi beter oss, desto mindre rädda blir beställarna.Om tio år tror han att det är vanligare att relina än att stambyta. – Det finns så många fördelar med relining. Och hela miljonprogrammet måste göras om. Då blir det inte Nilssons Rör som gör det. HELENE AHLBERG
| 
