2010-03-11
Vad har varit syftet med den svenska bostadspolitiken? Med något svepande ordalag skulle det kunna beskrivas som bra bostäder till samtliga medborgare och till överkomliga priser. För att åstadkomma detta har Sverige åtminstone sedan kriget haft olika former av politiskt styrda stöd och regleringar. Det har rört sig om investeringsstöd och annat som stimulerat bostadsbyggandet. Men också en hyreslagstiftning som stärkt konsumentens/hyresgästens roll i förhållande till den förment starkare producenten/hyresvärden. Samt givetvis ett hyressättningssystem där varans/lägenhetens pris/hyra sätts efter förhandlingar. Till skillnad mot vanliga marknader där det kapitalistiska systemet med efterfrågan och utbudet bestämmer varans pris. Har de goda föresatserna förverkligats? Jo, i stort sett får väl sägas att befolkningen har tak över huvudet och med en hyfsad standard och till överkomliga hyror. Visst förekommer det en del trångboddhet och visst tvingas ungdomar ibland mot sin vilja – och sina föräldrars – bo kvar i föräldrahemmet efter det att de blivit flygfärdiga. Om detta upplyser Hyresgästföreningen ofta, gärna och högljutt.
Men hur skulle det sett ut om staten inte hade haft dessa ambitioner att hjälpa och stötta? Skulle vi då sett en rovdrift där utsatta, resurssvaga människor fallit offer för skrupellösa ”slum lords” som utnyttjat sitt övertag och bara erbjudit eländiga kyffen med dålig standard till hutlösa hyror. Eller kanske bara något lägre standard. Eller kanske ett allmänt högre hyresläge. Eller kanske som på många andra ställen runt om i världen; Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, Bryssel, Amsterdam, Madrid, Berlin? Det sistnämnda förefaller vara privatvärdarnas organisations skäl till att vilja göra en jämförelse mellan de olika europeiska huvudstäderna. – Vårt syfte med undersökningen är att visa att hyreslagstiftningen inte fungerar, säger Mia Enayatollah, informationsdirektör på Fastighetsägarnas Stockholmskontor. – Det är inte nödvändigtvis så att det finns ett linjärt samband mellan större efterfrågestyrning och kortare kötid. Men om kundens efterfrågan fick styra i större utsträckning skulle den tid det tar att få en lägenhet kortas. Undersökningen är gjord på så sätt att ledande aktörer, till exempel väletablerade mäklare, på de olika orterna fått svara på frågor om kötid och hyresnivåer. Dessa har sedan sammanställts och redovisas på Fastighetsägarnas hemsida. Organisationens konklusion är att det inte är svårt att snabbt få tag på en hyreslägenhet utom i Stockholm, trots att hyresnivåerna i de aktuella städerna inte är nämnvärt högre. Med andra ord medför inte en friare marknad högre hyror, menar Fastighetsägarna. Den slutsatsen kan möjligen ifrågasättas. Stockholmsvärdet elva Billybokhyllor är ändå avsevärt lägre än Helsingfors 26 och Köpenhamns 37 (se grafiken ovan). Bofast har inte fått ta del av undersökningsdata utan enbart hänvisats till den relativt knapphändiga redovisning som publicerats på Fastighetsägarnas hemsida. Och det är svårt att veta i vilken utsträckning undersökningen skulle tåla en metodologisk granskning. De olika ländernas lagstiftning på hyresområdet skiljer sig åt. Urvalet av städer motiveras delvis med att de ligger nära Sverige som Oslo, Köpenhamn och Helsingfors. Och städer där det är välkänt att hyrorna är höga, till exempel London, saknas. Samtidigt är Madrid, som ligger på ungefär så stort avstånd från Stockholm som det går att komma i Europa, med i jämförelsen. Mia Enayatollah säger att man inte valt ut städerna efter några särskilda kriterier utom att de är huvudstäder. Jörgen Mark-Nielsen, utredningsansvarig på Sabo, säger sig inte kunna kommentera undersökningen, eftersom det är omöjligt att veta vilka fakta resultatet bygger på. Men han påpekar att även om den genomsnittliga kötiden för en 40 kvadratmeters lägenhet i Stockholms stad skulle minska finns det en gräns för hur höga hyror det går att ta ut. Även Sabos förhandlingsansvarige, Roland Sernlind ställer sig frågande till om resultatet verkligen kan sägas vara säkrat ur metodologiskt hänseende. – Men man kan också fråga sig om det finns en vilja från privatvärdarnas sida att lämna tomma lägenheter till bostadsförmedlingen. Och om det är skralt på den punkten kan man säga att det låter sig ju göras att kritisera ett system som man väljer att ställa sig utanför. Varken Mark-Nielsen eller Sernlind förnekar dock att det kan vara så att den svenska modellen faktiskt leder till långa kötider. Att det råder större efterfrågan än utbud på lägenheter i Stockholm ifrågasätter ingen av dem. Men när det gäller orsakssambanden vill de inte binda sig till några förklaringar. Egenintresset visar sig oftast vara pålitligt och det är troligen det yttersta syftet för intresseorganisationen Fastighetsägarna att deras medlemmar ska få bättre lönsamhet på sin uthyrningsverksamhet. Nu är det dock så att svensken har förhållandevis höga boendekostnader redan som det är. Enligt en rapport som Boverket nyligen publicerat ligger Sverige i topp efter Danmark när det gäller boendeutgifternas andel av de totala hushållsutgifterna. Det är därmed tveksamt om det finns utrymme för så mycket högre hyresnivåer. Men att kötiderna i Stockholm är långa kan det inte råda några tvivel om. Det finns gott om vittnesmål från människor som lyckats hitta hyfsade hyreslägenheter till rimliga priser i andra europeiska storstäder. Om det beror på hyreslagstiftningen, och en därmed knuten lägenhetsbrist, eller om det finns andra skäl ger dock inte Stockholms Fastighetsägares enkät något svar på. Men den sätter fingret på ett existerande problem som andra storstäder saknar. Det vore möjligen en uppgift för Boverket att ta sig an att förklara detta fenomen. | 
