2010-07-06
Författarna Sten-Åke Stenberg, Janne Flyghed och Anders Nilsson har följt vräkta människor i Stockholm från slutet av 1800-talet och framåt. Bland annat skildras några kvinnors levnadsöden, dels från 1895 i difterins och nödbostädernas Stockholm, dels från 2001 i miljonprogrammets höghus.
Likheterna i vräkningssituationen är slående, trots de många olikheter som 100 års passerad tid innebär. En del av skildringarna baserar sig på hittills oöppnade handlingar från Stockholms stadsarkiv.
Även kronofogdeämbetet har studerats och bilden av den känslolöse kronofogden, eller stadsfogden som han hette kring förra sekelskiftet, kommer på skam. Författarna följer dem som verkställde vräkningarna i deras arbete och visar att tjänsten innebar både moraliska och känslomässiga prövningar. Och den fogde som försökte agera rättvist blev näpst av sina överordnade.
Därtill presenteras i boken Vräkt hittills opublicerade siffror och insamlade fakta om vräkningar i Stockholm under 130 år.
I dag ligger vräkningsantalet på en historiskt låg nivå, med drygt 3 000 fall förra året – vilket enligt författarna inte nödvändigtvis är positivt. Vräkning kan bara drabba dem som har hyreskontrakt, och följaktligen kan låga vräkningssiffror tyda på att svaga grupper i samhället har svårare att få en bostad. Och att fler i stället är hemlösa.
I boken görs också en jämförelse mellan åren 1991 och 2001, då man har följt upp de vräkningar som gjorts för att försöka få reda på var familjerna befann sig 1,5 år senare.
Den största skillnaden mellan åren är att 1,5 år efter 1991 bodde mer än var tredje intervjuperson i en ny lägenhet – jämfört med var tionde person som vräktes 2001. Ungefär en tredjedel av de vräkta personerna gick inte att lokalisera alls, vilket troligtvis innebär att många av dem var hemlösa.
Boken Vräkt tar också upp orsaker och samband kring vräkningar både på samhälls- och individnivå, men också mer påtagliga saker som att de vräktas ägodelar måste tas om hand. Egendomen klassificeras i saker som kan utmätas, saker som kan magasineras, sådant som kan slängas och farligt gods.
Ett problem är många gånger att definiera vad som är sopor, ett annat att husdjur och växter inte kan magasineras. Allt som slängs måste dessutom fotograferas. Ägaren har tre månader på sig att hämta sina saker, sedan säljs eller slängs de. Men egendomen hämtas sällan ut.
Vräkt är intressant och lärorik läsning, om än dyster. Det är svårt att inte bli känslomässigt berörd, till exempel av historien om Anna som blev vräkt från sin lägenhet efter 15 år hos en privat värd, i samband med en psykisk kris.
Författarna skriver sammanfattningsvis att ”hemlösheten och vräkningarna är symptom på en grundläggande ojämlikhet på bostadsmarknaden”, och menar att bostadspolitiken de senaste decennierna förstärkt den ojämlikheten, bland annat genom bostadsrättsombildningar.
Trots allt finns, enligt författarna, i dag en stark vilja att skydda barn från vräkningar. Dock är den vanligaste personen som vräks en ensamstående man i 40-årsåldern.
EVA BLOMBERG
