Soffböcker: Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe   Drömmen om det egna huset av Annika Almqvist   När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten   Hon, han och hemmet av Eva Magnusson     Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi

2010-07-13

Som tankebränsle har jag några böcker om förhållandet till våra hem och meningen med livet.

Högst upp i traven ligger När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten. Kanske kan de ständiga renoveringarna vara en drog för att döva känslan av att livet inte är hundra? undrar hon.

Tänk om vi har samma övertro på renovering som på bantning? Om vi bara river ner väggen mellan barnens rum och flyttar dörren två meter åt höger så kommer vi att ha mer sex. Om vi bara flyttar om alla träden i trädgården kommer det att bli mycket roligare på jobbet. Om bara färgen i hallen känns ljusare kommer barnen säkert att sova bättre. …

Jag tror att vi renoverar för mycket. Jag tror att vi lånar för mycket pengar. Jag tror att vi skulle må bra mycket bättre i äldre kök, sämre badrum och plastmattor på golvet. Ja, jag talar till dig, medelklass. Låna mindre pengar. Köp färre grejer. Vi håller på att shoppa oss till den värsta 40-årskrisen i världshistorien.

Det känns träffande. Det är skönt att slippa välja genom att definiera vissa saker som nödvändiga – som att byta ut vinyltapeten i badrummet eller att röja upp i trädgårdssnåren. Att införskaffa knoppar och beslag är mindre krävande än att fråga sig vad man verkligen vill. Alltså: Verkligen vill. Flykten från friheten är frestande och ångestdövande.

Därtill är förstås samhället uppbyggt på att vi lojalt stödköper varandras varor. Reklamen går ju som bekant ut på att få oss att inse att vi inte är lyckliga. Men att vi kan bli det – om vi bara köper just den här produkten. Med ett blankt kök skulle du och din maka bli lika vackra, leende, lyckade och lyckliga som paret i annonsen.

Å andra sidan – om vi inte renoverar gör vi ju något annat. Läser, ser på filmer, sportar, spaar, rustar upp en båt, ger oss ut på resor.

Frågan är om något är bättre än något annat, i alla fall så länge vi rör oss kring självförverkligande aktiviteter. Få av oss orkar vända sig utåt och förbättra världen. För det mesta nöjer vi oss med att dekorera vår inre värld, vår kropp och vår bostad.

Nästa bok har en omslagsbild från ett dockskåp: Skriet från kärnfamiljen, skriven av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe.

Vår tids hemfokus kan bero på terrorhot och klimatångest, menar de:

Början av 2000-talet var det århundrade då vi mer än någonsin återvände hem. Hem till våra säkra lägenheter, radhus, villor och påtade i vår trädgård, satte händerna i våra surdegar och sydde nya gardiner. … På tio år har antalet inredningstidningar ungefär tiodubblats och inredningsaffärer är ett lika obligatoriskt inslag som pizzabutiken i varenda svensk stad.

Tillbaka till det lilla livet, alltså – men ofta inför öppen ridå.

Hur ser våra hem ut på 2000-talet och vilka nya krav medför det? Öppna planlösningar som visar upp allt – inklusive odiskad disk. Trendspanarna spår att vi snart ser väggar resas igen, för att kunna dölja det som kanske döljas ska. Många av de hus som byggs på 2000-talet är som akvarium. Utsikt, ja visst, men alla kan också se in. Och att visa upp sig är viktigt. Som lyckade dockor i dockhus.

Vi vill ju vara framgångsrika inför andra också. En skinande yrkeskarriär kanske inte alltid är nödvändig. Men vem säger nej till att verka insiktsfull, klok och intressant? Även sådana eteriska egenskaper kan givetvis uttryckas i hemmet med hjälp av rätt böcker, tidningar, konst och andra signaler. Sånt tar också sin tid att bygga upp.

Kanske har kvinnor längst väg att gå för att sluta se sina hem som skyltfönster. Genusforskaren Eva Magnusson, som har intervjuat 30 par med barn i Sverige, Danmark och Finland, konstaterar att paren var hyfsat jämställda – innan de blev föräldrar.

Redan efter första bäbisen började kvinnorna städa mer och skämdes mest när det kom oväntade gäster.

Författarparet bakom kärnfamiljsskriet menar att upplåtelseformen inverkar på jämställdheten. En hyrd bostad kräver betydligt färre arbetstimmar än en ägd villa.

...och det händer faktiskt att det liksom växer ut en hammare i ena handen och en borrmaskin i den andra på mannen som bor i ett sånt här hus, medan kvinnan blir stående med barnen och den dagliga ruljangsen.

Och den uppdelningen kan, även om det tar emot att säga det, vara helt oemotståndlig. Att gå ut i trädgården med förklädet på magen och ropa ”middan är klar” till den snickrande mannen kan ge en mättad känsla av ursprunglighet och äkthet. En snudd på förbjuden glädje över att förvandlas till Raskens Ida och känna sekler av vedeldning, barnakånkande och degknådning i sin kropp.

Sociologen Annika Almqvist har skrivit en hel doktorsavhandling om vår villavurm. Enligt henne är det egna huset det livsprojekt som förenar många män och kvinnor. De skapar och inreder ett bo för sin familj. En egen plats i världen. Männens frustande byggarglädje beskrivs även av Mikael Niemi i Populärkultur från Vittula:

Bara när de får hammaren i näven blir de som vanliga människor, då kan de till och med säga vänliga saker till frun med mungiporna fulla med spik. Helvete vad en man hinner bygga under sin livstid.

Inte osannolikt att den projektupprymde spikmannen och spiskvinnan sedan möts i en varm omfamning om kvällen. Men faktum är att de som bor i hyresrätt har bättre odds för långa parförhållanden, enligt forskningsrön som presenterats i Bofast.

För frågan är hur mycket tillsammans och kärlek det blir om hemmet är under ständig omdaning. Och undanplockning och städning. Och lagande av spännande ny mat. Därtill heltidsjobb, barn, föräldraföreningar, träningspass, tvätt, gamla föräldrar, bilvård, båtvård, sommarstugeskötsel...

Inte så konstigt om vi ibland undrar när vi valde allt detta.

Fast hur skulle det egentligen bli utan renoveringsrus och köpkickar? Om vi tar bort de gemensamma projekten ur våra äktenskap och liv, vad har vi kvar? Vilka blir vi då?

Vi, om några, vet hur svårt det är att stå emot kravet på ett vackert inrett hem. Hemmet är i dag vad kroppen var på 80-talet och kläderna var på 90-talet: Ett statement som berättar vem du är. Men det behöver inte vara så,

skriver Ernsjöö Rappe och Edgren Aldén, som menar att vi i stället stolt kan satsa på att vara med våra barn.

Jag lägger ner böckerna igen. Blundar och begrundar mitt läge i detta tämligen otjusiga skyltfönster mot omvärlden.

– Mamma, var är du? Kom! Jag har gjort så att hela dockskåpet är ett rymdflygplan! Jag tog bort alla möbler så att de små gosedjuren fick plats. Vill du se? Har du tid?

Japp. Det har jag.

ANITA SNIS